just det här är en morgon då jag önskar mig rapsfält intill stenfasaden och murar med mossa och hästhagar och ponnyer i trädgården med äppelträd och löv i daggtungt gräs.

och inte verka svår men ändå vara det.

ibland tänker jag på dem. på de som tog en bit av det. bitar jag aldrig får tillbaka. men det är väl det fina med det hela. likväl de aldrig får tillbaka det jag tog. som de gav.

de flesta kan man lägga bakom, bara ana i periferin och hjärtat minns. värre är det med de man frivilligt möter dagligen. 

men det är väl som jag skrev en gång, att jag alltid kommer äga en kyss som tillhör honom. och de andra också för den delen.