Jag vill inte skriva. Vill inte skriva längre. Tänker dagligen på att jag borde stänga ner här, sluta skriva i alla fall. Bara läsa gamla inlägg och låtsas att allt är så bra som det verkar inemellan. För det är inte fint. Jag vill inte skriva längre. Det vore kanske bättre att skaffa Facebook och lägga ut halvredigerade bilder på mig själv när jag ser onaturligt glad och lycklig ut. Där jag kan lägga ut små ytliga texter om hur bra allting är och om hur nöjd jag är med mitt liv. Låta folk veta vad jag gör för att ge sken om att mitt liv är så in i helvetes jävla intressant och roligt. Det är inte så. Och jag vill inte fota för att kunna blogga om vad jag gjort för att folk skall tro just det. Att det är så jävla intressant, mitt liv, och att jag mår så himla bra med allt. Jag har tröttnat på det.

Jag har tröttnat på att ständigt försöka prestera. Skriva bra texter så att någon skickar ett sms om hur jag kan skriva intressanta krönikeliknande inlägg trots att dagen varit låg. Och jag har tröttnat på att sträva efter hyperbra bilder bara för att kunna visa dem för någon annan och på så sätt få kritik och vidare känna mig duktig. Jag hatar det ordet. Duktig. Vem fan vill vara duktig?

Såg senaste dansdvdn häromnatten. Kunde inte sluta tänka att dans ändå inte är min grej. Nähä, tänkte jag sen. Och vad fan är min grej då? Att ständigt sträva efter en förbättrad version av mig själv för att imponera på någon annan? Att spela någon annan om så behövs? Tänka, ja men Amanda, var lite söt nu. Skratta åt hans skämt och låtsas inte om att han berättade precis samma sak förra gången ni träffades och var inte så djup och överanalytisk. Citera ingen låttext och var bara lite, vadheterdetnuigen - just det - vanlig? Så kan du vara dig själv igen när han väl börjat tycka om dig. Låter inte det som en bra idé?

Nej.

Jag är trött på att leta efter mitt värde. Trött på att tro att jag skall finna det i någon annan människa. Eller i värsta eller bästa fall hitta det i mig själv - den dagen jag är lite bättre. Alltid det där lilla som saknas. Ju mer jag kämpar, desto längre bort verkar målet flyta.

Kommer förmodligen ångra att jag skrev det här imorgon. För vem fasen skriver jag för - jag vet inte längre. Kanske är det dags att dra sig tillbaka. Lovade mig själv en gång att bara visa solsken på min blogg. Ja, så gick de med det. Kanske är det dags att sluta trampa mig själv och andra på tårna - sluta provocera och rätta in sig i ledet. Fint, blir jag lycklig då?

Svaret på den frågan befinner sig på andra sidan Europa för tillfället. Hör det i huvudet. Sluta aldrig provocera - rätta fan aldrig in dig i något led! Därför skall jag vånda mig i Hugger i sten, Ingen soldat och Elegi. För att han sjunger om sådana här tillfällen just där. Eller något...

Nä, jag får inte fram någonting bra här. Får inte sagt det jag vill och hade ingen tanke från början. Det har jag alldeles för sällan. Men jag vet i alla fall att det inte blir finare än såhär:

Hemma igen. Alltså, hemma hemma. Inatt i alla fall - åker tillbaka imorgon.

Men det är fint. Att komma hem emellan. Och lukta på gräs. Det finns alldeles för lite gräs där ute.

Så jag har inhalerat rosenbuskar en stund. Tittat på lillebror när han åker longboard och placerat mig under en filt ute på altanen. Hällande regn - min favorit.

Och kameran är kvar där uppe så allt jag har att visa är en bild tagen från min plats med Neo. Men ändå. Det känns fint att sitta här bland alla blommor i regnet. Till och med fåren passar in ikväll...

Huset mitt emot gifter sig ikväll. Livebandet spelar Hoffmaestro. Vi är ruskigt sugna på att gå dit. A la The Wedding Crashers...